Medeltida Vett och Etikett vid en bankett

Ordet bankett kommer av ordet bänk.
Värdparet satt under banketten vid bordets högsäte, i mitten, och platserna närmast värdfolket var finast. Där placerade man hedersgästerna. Längre ner vid borden satt gäster av lägre börd.
Vid större banketter kunde denna ståndsmässiga uppdelning leda till att en del gäster kunde känna sig förorättade.

Måltiden började då värden tog en nypa salt ur saltkaret. Under en medeltida bankett åt gästerna enbart med kniv, sked och fingrarna. De använde sitt lillfinger till att ta upp den feta såsen från skålarna på bordet. Etiketten bjöd att man alltid undvek att få sås över den andra fingerleden. Eftersom den vänstra handen betraktades som "oren" användes denna ej vid förtäring eller till att ta emot mat med.

Man tvättade sina händer i en gemensam skål som tjänarna bar omkring med. I den mån bordsduk fanns kunde denna användas som servett. Vid en medeltida bankett serverades vinet och vattnet åtskilt. Pagerna blandade vinet och vattnet åt gästerna. Det ansågs väldigt fint att få tillåtelse att själv bereda sin dryck.
Pagerna bar även omkring på avfallskorgar, vilkas innehåll sedan gavs till de fattiga. Tallrikar var ännu inte uppfunna utan maten serverades på tjocka brödskivor. Efter middagen gavs dessa sedan till de fattiga.

Det religiösa året bjöd på 139 fastedagar under vilka man inte åt kött. Fisk gick däremot bra att äta. De rika frossade dock allmänt i ett överdåd av rätter och drycker. Grönsaker ansågs inte fint utan dög mest åt fattigt folk.
Under måltidens gång bjöds på underhållning i form av gyckel, upptåg och musikanter som spelade och sjöng.
Mellan måltiden bar man in skådebröd med motiv som gästerna skulle känna igen. Motiven var oftast religiösa och bröden gjorda av marsipan och socker.
Allt detta frosseri medförde förstås problem med matsmältningen, dålig andedräkt och baksmälla. Därför är också medeltida kokböcker fyllda med recept mot sådana åkommor.